Värdet av läkemedel; av PO Brogren

Per Olof Brogren, tidigare sjukhusdirektör inom Västra Regionen, diskuterar, i samverkan med medlemmar inom NHS, kostnad och nyttoaspekter för läkemedel i relation till total kostnadsutveckling i svensk sjukvård.

”Värdet” av läkemedel har diskuterats i styrelsen och medlemsgruppen vid NHS. Läkemedel/nya mediciner har ersatt operationer (mag-tarm; Losec) och minskat behovet av sluten vård på ett effektivt sätt med dramatiska vårdplatsminskningar som följd (hudsjukdomar). Inom onkologi, reumatologi och neurologi har nya läkemedel och immunterapier medfört stora förbättringar. De mycket höga läkemedelskostnaderna måste ofta bäras av den akutklinik som initierar behandlingen, medan vinsten av en behandling som förhindrar utveckling mot kronisk funktionsnedsättning ligger i minskat behov av stöd och rehabilitering. Exempel på detta kan vara reumatiska sjukdomar, (reumatoid artrit), neurologiska sjukdomar (MS) samt immunsjukdomar i nervsystemet. Många cancersjukdomar som förr hade dålig prognos kan idag få effektiv och ej sällan botande behandling (Christian Blomstrand).

Mot denna bakgrund förefaller en rimlig hypotes vara att kostnaderna för läkemedel ökat i både absoluta och procentuella andelar av hälso- och sjukvårdens totala kostnader [1]. Detta trots olika besparingsåtgärder på läkemedelsområdet under de senaste 15-20 åren.

Under 1990-talet ökade de offentliga utgifterna för läkemedel dramatiskt, vilket bidrog till begränsade försök med generiskt alternativ. År 2002 genomförde staten den s.k. generika reformen med betydande kostnadsbesparingar som följd. Ytterligare åtgärder med syfte att öka priskonkurrensen och minska kostnaderna genomfördes 2009, vilket lett till att Sverige har bland de lägsta läkemedelspriserna i Europa (Apoteket.se).

I en SNS rapport från 2013, (Värdet av läkemedel), har Bengt Jönsson och Katarina Steen Carlsson studerat ett antal aspekter på nyttan av läkemedel. De konstaterar emellertid också att innovationsgraden avtagit, d.v.s. att introduktionen av nya läkemedel successivt minskat, vilket kan sammanhänga med faktum att kostnaderna för att utveckla enskilda nya läkemedel ökat. Författarna föreslår ett antal åtgärder för att underlätta utvecklingen av nya läkemedel för fortsatt ökad effektivisering av sjukvården; bl.a. genom att sjukvårdshuvudmännen (regionerna) tar ett ökat ansvar. Att intäkterna också minskat pga. utgångna patent och att billigare generika fått en större marknadsandel bör kanske också nämnas (Kurt Roos).

Som argument för detta pekar utredningen på det faktum att kostnaderna för läkemedel, trots en ökning i absoluta tal, inte har ökat sin procentuella andel av de totala hälso- och sjukvårdsutgifterna under perioden 2001- 2011 (se tabell 1).

Tabell 1. Hälso- och sjukvårdsutgifter som andel av BNP; utgifter för läkemedel etc. som andel av kostnader för hälso- och sjukvårdsutgifter. Löpande priser i miljarder kronor. Källa: SNS rapport 2013, Hälsoräkenskaper, SCB.

 

Hälso-och sjukvårdsändamål	ÅR 2001	År 2011 (baseras på prel. årsberäkningar)
BNP till marknadspris	2348	3500
Totala HoS utgifter	208	331
Procentuellt av BNP	8,9	9,5
Läkemedel o andra varaktiga förb.-artiklar	29,1	40,0
Receptförskrivna mediciner	22,4	28,9
Pro Procentuellt av total vård	10,8	8,7

Som framgår av tabellen minskar både Läkemedel och andra varaktiga förbrukningsartiklar samt Receptförskrivna läkemedel som andelar av hälso- och sjukvårdens totala kostnader. Hypotesen om en ökad andel av vårdkostnader kan alltså inte verifieras av uppgifterna i nämnda utredning, som avser perioden 2001-2011.

Vad har hänt efter 2011? Med stöd av uppgifter ur IHE-rapport 2019:5, Hälso- och sjukvårdsutgifternas utveckling i Sverige, Bilaga 1, kan förändringen till 2017 belysas.

Låt oss titta på receptförskrivna läkemedel, kanske i detta sammanhang den mest intressanta delen av samlade läkemedel.

Som framgår av tabell 2 ökar visserligen kostnaderna, dock inte som andel av totala hälso- och sjukvårdsutgifter. Andelen fortsätter att minska, men i avtagande takt.

Tabell 2. Kostnaderna för receptförskrivna mediciner, miljarder kronor, i absoluta tal och som andel av hälso-och sjukvårdsutgifterna, löpande priser. 2001, 2011 och 2017. Källa IHE 2019:5.

 

	2001	2011	2017
Hälso- och sjukvårdsutgifter	199 097	390 485	504 530
Receptförskrivna läkemedel	22 429	28 828	34 147
Procent av totala kostnader	11,2	7,3	6,7

Några reflexioner:

”Värdet” av läkemedel avser många områden: ökad livskvalitet, minskande vårdtider och olika behandlingar, inklusive operationer, och underlättar olika kostnadsbesparande åtgärder, t.ex. reduktion av antal vårdplatser. I förlängningen innebär detta också att strukturåtgärder inom sjukvården underlättas. Det troliga sambandet mellan sådana förändringar och användningen av nya läkemedel, vilket antyds ovan, har kanske inte uppmärksammats tillräckligt i svensk sjukvårdsplanering?

Man kan inte utesluta att sjukvården strävat efter kostnadsbesparingar som bl.a. varit inriktade på förbrukningen av läkemedel. Det är kanske lättare att vidta sådana åtgärder jämfört med att reducera bemanningen (Bibbi Carlsson). Kan avvecklingen av läkemedel som en fri nyttighet efter 2000 förstärkt kostnadsjakten på detta område (Hans Ekman)? Risken i förlängningen om utvecklingen förstärks kan dessutom vara att personer avstår från dyra läkemedel och kanske istället får ökade behov av kommunal vård och stöd (Christian Blomstrand).

Det är svårt att motivera ökande personalkostnader inom den slutna vården när vårdplatser minskar dramatiskt. Sverige har nu ”minst antal vårdplatser” inom EU. Därför: Har dessa besparingsåtgärder med hjälp av läkemedel varit ”delvis missriktade”? Skulle en ökad användning av ”nya dyra läkemedel” istället kunna bidra till sådan effektivisering som inte nödvändigtvis innebär fortsatt reduktion av vårdplatser (Hasse Ejnell), eller…?  Ett alternativ kanske kan ta sikte på att frigöra resurser för ökad tillgänglighet av vård, vilket kan bli särskilt angeläget efter Corona-pandemin. I sådant fall förstärks självfallet värdet av nya läkemedel, som därmed också kan användas som smörjmedel för ”optimering” och kanske meningsfulla strukturförändringar.

Det är uppenbart att frågan om användning och utveckling av läkemedel är en integrerad del av sjukvårdens optimeringsprocess och att beslut om läkemedels användning kopplas till professionen i mötet med patienten, liksom för ställningstagande till laboratorie- och röntgenundersökningar. Sådant förhållningssätt gagnar enskilda patienter samtidigt som optimeringsprocessen i vården kanske förbättras? Men att det ekonomiska ansvaret samtidigt knyts till kliniken är däremot inte så självklart. ”Om man är duktig och får fram nya behandlingar blir tacken att man får reducera personalen för att få ekvationen att gå ihop. Barockt!” (säger Olle Larkö).

Med önskan att ovanstående information kan stimulera till diskussion.

[1] Förändringar i behovet av stöd och rehabilitering till följd av nya läkemedel för t.ex. reumatologiska sjukdomar finns troligen även inom den sociala omsorgen. Ekonomiska konsekvenser, t.ex. eventuella personalbesparingar, inkluderas inte i denna redovisning.

 

 

Dela detta inlägg