Month: november 2020

De informella meriterna inom akademin

Återupprätta det akademiska ledarskapet!

Sverige tappar mark till de ledande forskningsnationerna och den högre utbildningens kvalitet har successivt försämrats under flera decennier. Anledningarna till den olyckliga utvecklingen är flera, men ett av huvudproblemen är ett bristfälligt och svårmanövrerat akademiskt ledarskap. För att vända den negativa utvecklingen behövs kloka och beslutsamma ledare som vågar stå emot jantelagen, skyddar akademisk frihet, återupprättar undervisningens kvalitet och formulerar vassa forskningsstrategier. Det menar Sveriges unga akademi.

 https://www.tidningencurie.se/debatt/ateruppratta-det-akademiska-ledarskapet/

Västsverige och den nya nationella Life Sciencestrategin

Västsverige och den nya nationella Life Sciencestrategin

Använd bifogad länk för program och medverkande

Genom regeringens Life Sciencestrategi har Sveriges ambitioner som Life Sciencenation förtydligats och det råder ingen tvekan om branschens starka betydelse som en av landets basnäringar. Västsverige har alla förut- sättningar att vara en attraktiv och internationellt konkurrenskraftig region inom området. Här finns innovativa storföretag, en spännande entreprenörsscen, stark forskningstradition och nära samarbeten mellan näringsliv, universitet och hälso- och sjukvård.

En stor del av ansvaret för att implementera Life Sciencestrategin faller på landets regioner. Västra Götaland har 1,7 miljoner invånare och Västra Götalandsregionen (VGR) har 55 000 medarbetare vilket gör det till landets största region och offentliga arbetsgivare. Med en uttalad ambition att ta tillvara på nya innovationer och lösningar inom hälso- och sjukvården har VGR en fantastisk plattform att utgå från. Så hur går det?

För ett år sedan anordnade Lif en debatt Post Almedalen med fokus på Life Science i Västsverige och dialog kring regeringens kommande Life Sciencestrategi. Då talade samstämmiga röster om vikten av mod och samverkan. Nu är strategin på plats och regionerna bär ett stort ansvar för implementeringen. Vi tittar närmare på vad som har hänt hittills, vilka framsteg som gjorts och hur vi med gemensamma krafter kan ta oss an kvarvarande utmaningar. Västra Götalandsregionen har ambitionen att vara ledande i implementeringen av den nationella Life Sciencestrategin. Vad innebär det och vad kan branschens övriga aktörer göra för att medverka?

Denna websända debattkväll tar sin utgångspunkt i Life Sciencestrategin som långsiktigt ramverk för svensk konkurrenskraft, där vi belyser förutsättningarna och nuläget inom Västra Götalandsregionen med fokus på tre av strategins totalt åtta prioriterade områden:

• Integrerad forskning och innovation i vården genom incitament och goda möjligheter att kombinera kliniskt arbete och forskning

• Att få fler företagsinitierade kliniska studier i svensk hälso- och sjukvård
• Göra Sverige till ett föregångsland av implementering av precisionsmedicin i vården

Tid och Anmälan

Tid: Onsdagen den 25 november, kl 17.30–19.00
Anmälan: Anmälan görs senast den 20 november via Lifs hemsida,

www.lif.se under fliken ”Kalendarium”.

Frågor:

Lina Lilja, ordförande Lif Väst, ordf.vast@lif.se
Lotta Gryte Freed, vice ordf. Lif Väst, vordf.vast@lif.se
Jenny Almkvist, regionutvecklare, jenny.almkvist@vgregion.se
Mia Ekdahl, kommunikationschef, Sahlgrenska Science Park, Mia.Ekdahl@sahlgrenskasciencepark.se

Program

https://www.lif.se/contentassets/add9b40a661b42859af90a52774259b9/vastsverige-och-den-nya-nationella-life-sciencestrategin—post-almedalen-2020.pdf

 

Värdet av läkemedel; av PO Brogren

Per Olof Brogren, tidigare sjukhusdirektör inom Västra Regionen, diskuterar, i samverkan med medlemmar inom NHS, kostnad och nyttoaspekter för läkemedel i relation till total kostnadsutveckling i svensk sjukvård.

”Värdet” av läkemedel har diskuterats i styrelsen och medlemsgruppen vid NHS. Läkemedel/nya mediciner har ersatt operationer (mag-tarm; Losec) och minskat behovet av sluten vård på ett effektivt sätt med dramatiska vårdplatsminskningar som följd (hudsjukdomar). Inom onkologi, reumatologi och neurologi har nya läkemedel och immunterapier medfört stora förbättringar. De mycket höga läkemedelskostnaderna måste ofta bäras av den akutklinik som initierar behandlingen, medan vinsten av en behandling som förhindrar utveckling mot kronisk funktionsnedsättning ligger i minskat behov av stöd och rehabilitering. Exempel på detta kan vara reumatiska sjukdomar, (reumatoid artrit), neurologiska sjukdomar (MS) samt immunsjukdomar i nervsystemet. Många cancersjukdomar som förr hade dålig prognos kan idag få effektiv och ej sällan botande behandling (Christian Blomstrand).

Mot denna bakgrund förefaller en rimlig hypotes vara att kostnaderna för läkemedel ökat i både absoluta och procentuella andelar av hälso- och sjukvårdens totala kostnader [1]. Detta trots olika besparingsåtgärder på läkemedelsområdet under de senaste 15-20 åren.

Under 1990-talet ökade de offentliga utgifterna för läkemedel dramatiskt, vilket bidrog till begränsade försök med generiskt alternativ. År 2002 genomförde staten den s.k. generika reformen med betydande kostnadsbesparingar som följd. Ytterligare åtgärder med syfte att öka priskonkurrensen och minska kostnaderna genomfördes 2009, vilket lett till att Sverige har bland de lägsta läkemedelspriserna i Europa (Apoteket.se).

I en SNS rapport från 2013, (Värdet av läkemedel), har Bengt Jönsson och Katarina Steen Carlsson studerat ett antal aspekter på nyttan av läkemedel. De konstaterar emellertid också att innovationsgraden avtagit, d.v.s. att introduktionen av nya läkemedel successivt minskat, vilket kan sammanhänga med faktum att kostnaderna för att utveckla enskilda nya läkemedel ökat. Författarna föreslår ett antal åtgärder för att underlätta utvecklingen av nya läkemedel för fortsatt ökad effektivisering av sjukvården; bl.a. genom att sjukvårdshuvudmännen (regionerna) tar ett ökat ansvar. Att intäkterna också minskat pga. utgångna patent och att billigare generika fått en större marknadsandel bör kanske också nämnas (Kurt Roos).

Som argument för detta pekar utredningen på det faktum att kostnaderna för läkemedel, trots en ökning i absoluta tal, inte har ökat sin procentuella andel av de totala hälso- och sjukvårdsutgifterna under perioden 2001- 2011 (se tabell 1).

Tabell 1. Hälso- och sjukvårdsutgifter som andel av BNP; utgifter för läkemedel etc. som andel av kostnader för hälso- och sjukvårdsutgifter. Löpande priser i miljarder kronor. Källa: SNS rapport 2013, Hälsoräkenskaper, SCB.

 

Hälso-och sjukvårdsändamål ÅR 2001 År 2011 (baseras på prel. årsberäkningar)
BNP till marknadspris 2348 3500
Totala HoS utgifter 208 331
Procentuellt av BNP 8,9 9,5
     
Läkemedel o andra varaktiga förb.-artiklar 29,1 40,0
Receptförskrivna mediciner 22,4 28,9
Pro Procentuellt av total vård

 

10,8 8,7

Som framgår av tabellen minskar både Läkemedel och andra varaktiga förbrukningsartiklar samt Receptförskrivna läkemedel som andelar av hälso- och sjukvårdens totala kostnader. Hypotesen om en ökad andel av vårdkostnader kan alltså inte verifieras av uppgifterna i nämnda utredning, som avser perioden 2001-2011.

Vad har hänt efter 2011? Med stöd av uppgifter ur IHE-rapport 2019:5, Hälso- och sjukvårdsutgifternas utveckling i Sverige, Bilaga 1, kan förändringen till 2017 belysas.

Låt oss titta på receptförskrivna läkemedel, kanske i detta sammanhang den mest intressanta delen av samlade läkemedel.

Som framgår av tabell 2 ökar visserligen kostnaderna, dock inte som andel av totala hälso- och sjukvårdsutgifter. Andelen fortsätter att minska, men i avtagande takt.

Tabell 2. Kostnaderna för receptförskrivna mediciner, miljarder kronor, i absoluta tal och som andel av hälso-och sjukvårdsutgifterna, löpande priser. 2001, 2011 och 2017. Källa IHE 2019:5.

 

  2001 2011 2017
Hälso- och sjukvårdsutgifter 199 097 390 485 504 530
Receptförskrivna läkemedel 22 429 28 828 34 147
Procent av totala kostnader 11,2 7,3 6,7

Några reflexioner:

”Värdet” av läkemedel avser många områden: ökad livskvalitet, minskande vårdtider och olika behandlingar, inklusive operationer, och underlättar olika kostnadsbesparande åtgärder, t.ex. reduktion av antal vårdplatser. I förlängningen innebär detta också att strukturåtgärder inom sjukvården underlättas. Det troliga sambandet mellan sådana förändringar och användningen av nya läkemedel, vilket antyds ovan, har kanske inte uppmärksammats tillräckligt i svensk sjukvårdsplanering?

Man kan inte utesluta att sjukvården strävat efter kostnadsbesparingar som bl.a. varit inriktade på förbrukningen av läkemedel. Det är kanske lättare att vidta sådana åtgärder jämfört med att reducera bemanningen (Bibbi Carlsson). Kan avvecklingen av läkemedel som en fri nyttighet efter 2000 förstärkt kostnadsjakten på detta område (Hans Ekman)? Risken i förlängningen om utvecklingen förstärks kan dessutom vara att personer avstår från dyra läkemedel och kanske istället får ökade behov av kommunal vård och stöd (Christian Blomstrand).

Det är svårt att motivera ökande personalkostnader inom den slutna vården när vårdplatser minskar dramatiskt. Sverige har nu ”minst antal vårdplatser” inom EU. Därför: Har dessa besparingsåtgärder med hjälp av läkemedel varit ”delvis missriktade”? Skulle en ökad användning av ”nya dyra läkemedel” istället kunna bidra till sådan effektivisering som inte nödvändigtvis innebär fortsatt reduktion av vårdplatser (Hasse Ejnell), eller…?  Ett alternativ kanske kan ta sikte på att frigöra resurser för ökad tillgänglighet av vård, vilket kan bli särskilt angeläget efter Corona-pandemin. I sådant fall förstärks självfallet värdet av nya läkemedel, som därmed också kan användas som smörjmedel för ”optimering” och kanske meningsfulla strukturförändringar.

Det är uppenbart att frågan om användning och utveckling av läkemedel är en integrerad del av sjukvårdens optimeringsprocess och att beslut om läkemedels användning kopplas till professionen i mötet med patienten, liksom för ställningstagande till laboratorie- och röntgenundersökningar. Sådant förhållningssätt gagnar enskilda patienter samtidigt som optimeringsprocessen i vården kanske förbättras? Men att det ekonomiska ansvaret samtidigt knyts till kliniken är däremot inte så självklart. ”Om man är duktig och får fram nya behandlingar blir tacken att man får reducera personalen för att få ekvationen att gå ihop. Barockt!” (säger Olle Larkö).

Med önskan att ovanstående information kan stimulera till diskussion.

[1] Förändringar i behovet av stöd och rehabilitering till följd av nya läkemedel för t.ex. reumatologiska sjukdomar finns troligen även inom den sociala omsorgen. Ekonomiska konsekvenser, t.ex. eventuella personalbesparingar, inkluderas inte i denna redovisning.