Landstingen och sjukvården
Temat för uppsatsen är det kommunala självstyret, som vi är så vana vid att leva med. När det infördes i mitten av 1800-talet var det en kombination av en liberalisering som innebar att statens detaljstyrning minskade och underlag för en ekonomisk effektivisering. En fortsatt liberalisering ökade kraven på en representationsreform och ett starkare lokalt självstyre som motiverades både av demokratiska skäl men också av att nya lagar hade separerat socknarnas profana ansvar från kyrkans och i samband med det ökat trycket på kommunerna för välfärden och infrastrukturen: fattigvårdsförordning och hälsovårdsstadga.
På riksdagens begäran tillsattes 1859 en utredning som föreslog ett tydligare lokalt självstyre med uppdelning i jurisdiktioner för kommuner, städer, kyrkliga församlingar och landsting. Förordningarna antogs 1862 och därmed hade landstingen etablerats, ett i varje län. Uppgiften var att rådslå och besluta om för länet gemensamma angelägenheter, som avsåg den allmänna hushållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling, kommunikationer, hälsovård och undervisning; med tydlig avgränsning mot stat och kommun. Med det kommunala självstyret infördes en ny demokratisk princip genom att valen var samfällda d.v.s. utan ståndsgränser, däremot var rösträtt och valbarhet fortsatt kopplade till ekonomin.
Hur var det då med sjukvården? Staten hade ansvar för provinsialläkarna, för sinnessjukhusen – hospitalen -, för veneriskt sjuka som man ville isolera – i kurhus – samt dessutom ett antal länslasarett grundade strax före sekelskiftet 1800. Det var landshövdingen som styrde lasaretten, men han hade möjlighet att utse en referensgrupp från länets possessionater (hemmansägare).
De allra första landstingsmötena inleddes den 21 september 1863 och då var det oklart för landstingen om de skulle medverka i hälsovården och på vilket sätt. Det var genom 1864 års lasarettsförordning som landstingen formellt blev engagerade. Det skedde på Sundhetskollegiets initiativ. Kollegiet hade då tagit över tillsynen från Serafimerorden. Lasarettsförordning gav landstingen i uppdrag att utse direktioner för de statliga sjukhusen och tanken från Sundhetskollegiet var att flytta fokus från ekonomi till innehållet i verksamheten. Ansvaret för driften hade staten kvar. Det var en kontinuitet och inget brott i traditionen.
Den fortsatta processen för sjukvården var så långsam att man inte kan tala om ett paradigmskifte 1864. Det handlade mer om att demokratisera besluten inom oförändrade ramar. Staten dominerad även i fortsättningen både formellt och i praktiken.
Det var det lokala självstyret som låg bakom 1862 års kommunalförordningar och bakom uppdraget till utredningen låg en liberalisering av det svenska politiska landskapet. Tillkomsten av landstingen hade inget med sjukvård att göra utan var en effekt av en inledd demokratisering av det svenska samhället.